träningPosted by Niklas Wednesday, October 31 2007 10:22:01Jag mailade nedanstående till företaget Enervit efter att ha köpt ett paket från dem på LL (30/9). Lite småfånigt och skitnödigt skrivet för all del (jag hade rätt kul när jag skrev det) men att inte ens svara med ett standardsvar på en hel månad är rätt patetiskt i min värld. Jag skiter väl i flaskan - men blir förbannad på att man kan vara så oprofessionell mot kunder som faktiskt hör av sig. Lite marknadsföringsutbildning kanske?
Nu har jag mailat dem igen - men jag kan ju roa mig med att slänga ut det här med. Det kanske är någon som snappar upp det i bruset...
Jag ska kanske tillägga att de hade flaskor i montern - som de sålde.
Jag kanske också ska tillägga att jag normalt sett är en rätt lättlurad kund och sällan orkar hålla på och maila, och reklamera, och så vidare. Men det här framkallade av någon anledning ett "falling down"-utbrott. Trots att vi säkert har 20 drickaflaskor hemma...
____________________________________________________
Hej Jag skriver till er eftersom jag blev oerhört besviken på ert erbjudande under Lidingöloppsmässan. Vi köpte varsitt paket jag och min hustru och upptäckte när vi kom hem att det inte fanns någon flaska med. Då jag hade några sekunder över på lördagen innan start gick jag tillbaka till montern och upplystes då om att det inte alls ingick i paketet. Då jag ställde mig något frågande till detta med tanke på att det finns en bild på bältet i annonsen så fick jag veta att "bältet ser konstigt ut om man fotograferar det utan flaska". Jag kan inte låta bli att reflektera litegrann kring detta, och för att få det "ur systemet" så låter jag er ta del av dessa reflektioner (bara att jag tar mig tiden till detta kanske kan ge en indikation om hur otroligt irriterande jag upplever detta).
1. Jag tror, utan att ha kollat det närmare, att det kan gränsa till falsk marknadsföring att leverera en annan produkt än den man visar bild på. Det är helt omöjligt för mig som konsument att förstå att produkten "ENERVIT löparbälte" som ingår i paketet inte inkluderar flaska. Jag skulle säga att produkten "löparbälte" innefattar flaskorna i alla era konkurrenters fall. (Jämför Nike, Perfekta, m fl.) Att flaskan är avbildad stärker onekligen uppfattningen, som sagt. Om ni nu envisas med att inte inkludera denna i fortsättningen så skulle jag rekommendera att ni tydligt skriver detta i annonsen, för att undvika irritation.
2. Just irritation leder mig in på punkt 2. Jag antar att meningen med att vara leverantör av sportdryck är att jag ska tycka att era produkter är bättre än era konkurrenters. Jag har provat tre-fyra olika märken - och era står sig bra i konkurrensen. Men om jag nu blivit irriterad så kommer ju sannolikheten att jag väljer era produkter sjunka dramatiskt vid nästa inköpstillfälle. Med tanke på att jag springer 200 mil per år inkluderat i alla fall fyra långloppstävlingar, och dessutom gärna konsumerar såväl sportdryck som återhämtningsprodukter även under träning så blir det en rätt nätt summa på årsbasis. Och jag är ju knappast ensam om det bland Lidingöloppets löpare. Att för inköpspriset av en vattenflaska riskera att jag väljer en annan produkt verkar vara en ganska vansklig affärsmodell i mina ögon.
3. För mig var priset på paketet relativt ointressant. Om ni hade tagit 250 kronor och inkluderat en flaska av vardera storlek så hade det varit precis lika sannolikt att jag köpt det. Eller kanske till och med bara en av flaskorna för det priset. Bältet är ju anpassat för flaskor med bredare bas - vilka ju i halvlitersstorleken är ganska ovanliga. Alltså blir det ju svårare för mig att få tag på en flaska efter mässans avslutande. Mitt intresse av att betala för flaskan efter min diskussion i montern var av naturliga skäl relativt lågt.
Som sagt - ni har turen att jag ändå meddelar er mina upplevelser av att konsumera era produkter. Alternativet hade varit att strunta i det, och aldrig mer köpa en Enervitprodukt. Mitt förslag för att behålla mig och min hustru som kunder är att ni skickar oss de flaskor som enligt er marknadsföring ingår i paketet. Sedan får ni väl själva bedöma vad mina övriga marknadsföringsreflektioner kan vara värda för er och ersätta detta med lämplig mängd andra produkter. För övrigt var bältet trevligt att springa med - även med lidingöloppsflaskan - även om den var lite för lång.
Med vänliga hälsningar och hopp om en fortsatt relation Niklas Svidén
träningPosted by Niklas Tuesday, October 30 2007 14:07:58Det är rätt skönt att inse hur pass bra tränad man är när kroppen redan två dygn efter ett marathon känns tillräckligt bra för att springa igen. Nu kommer jag inte göra det på ett par dagar av helt andra skäl. Jag är helt enkelt inte frisk. Bihålor, hosta och lite allmänt halvtaskigt allmäntillstånd bidrar till det. Och med tanke på tidigare gladiatorbekymmer så hoppar jag löpningen några dagar till. Och mina lår tackar mig nog för det ;)
Jag har kollat lite till på loppet - och följande graf är rätt intressant - se gärna detaljen nedanför också.
Och varför är den intressant? Jo - det lite mer markerade röda är de delar av passet som jag befann mig i zon 5 - dvs över laktatgränsen. Och det är ju rätt uppenbart att det finns ett samband mellan puls och behov av att sänka tempot. Å andra sidan: om man tittar på tredje diagrammet som är från halvmaran så klarade jag ju betydligt längre tid i zon 5 då. Men det är kanske ett tecken på det jag påstår nu - att jag inte var helt frisk. Och krasst sett: det ÄR skillnad på 42 och 21 km, eftersom benen är väsentligt tröttare efter 30 km än efter 15 km. Att jag gick över vid 10 km spelade ingen som helst roll - men när man är över 30 km kanske man ska ge tydligare akt på den gränsen?
Inga klara besked för hur jag ska hantera det nästa gång känner jag - men ett bevis för att jag troligen gjorde helt rätt som slog av på takten. Annars hade nog risken varit att jag bara någon kilometer senare kraschat mer permanent?
Men trots allt: Denna sista mil, när jag tyckte att allt gick så låångsamt - höll jag ändå 5:55 i snitttempo - trots en del gång som sagt. Med lite mer benträning så...
träningPosted by Niklas Monday, October 29 2007 14:12:00En reseberättelse om 91:an Karlsson och 46:an Löken på utlandskommendering.
EDIT: Nu med bilder. Känsliga läsare varnas för otjänliga badplatser och killar i tights!
Jahapp - det skulle resas utomlands. Fint ska det vara. Vi startade vår resa (alldeles på tok för) tidigt genom att träffas på Slussen klockan 7. Jag var i tid - Masse kommer ändå alltid före mig. På väg mot promenaden till båten snubblade vi ombord på en buss som passerade Londonviadukten, så vi hoppade på den och sparade därmed lite krafter i benen.
Jag mådde väl sådär. Trött efter att ha brottats med Pelle ett antal nätter och inte helt frisk från förkylningar och hosta. Hade vi haft en hytt så hade jag troligen sovit halva resan. Nu hade vi ingen hytt. Så vi tog plats i aktra salongen och såg ett dimmigt Stockholm försvinna i fonden. Vi satt och småsnackade sådär som man gör när klockan är lite och man har gott om tid. Rätt härliga samtal om ingenting och allting.
Efter ett tag tyckte vi att vi skulle lämna utrymme för de (helt osannolika) personer som kom bärandes både på öl och drinkar. Inte helt normalt klockan 8 på morgonen i min verklighet, oavsett om det är finsk eller svensk tid. Det där är för övrigt ett annat intressant ämne. Svensk tid som blev finsk tid som blev svensk igen när det blev normaltid och vilken tid är det egentligen som gäller på båten...
Vi drog oss således vidare mot nästa lokal, med lite sightseeing på vägen, skybaren. På väg upp passerade vi såväl lederhosenklädd personal med oktoberfestsånger i baren som lekpersonal som pratade finska. Det var för övrigt då vi hörde det fantastiska ordet "koskenkorvanapp". Vi hörde det båda två och då måste det ju varit det hon sa. Det förklarar en hel del, även om vi fortfarande inte vet om den används som bestraffning eller belöning till barnen.
Vi satt i skybaren med varsin flaska kolhydratdryck, och faktiskt ett par urdruckna ölglas. Som inte var våra, dock. Sedan efter ett tag var det dags att dra sig mot den ganska povra buffeten. Men det fanns i alla fall pasta och efterrätter - så det gick ingen nöd på oss.
Väl framme så började vi med att träffa en kille som heter Mark, som vi sedan hade sällskap med nu och då under resan. Han reste själv, och det vet vi ju alla hur trist det kan vara - så han slog till vår gläjde gärna dank med oss när tid gavs.
Vi gick sedan till hotellet - som väl kanske inte firade några större triumfer avseende egentligen någonting. Förutom faktiskt servicen, för de var jättegulliga. Men resten kan man skippa - så ni andra kanske ska välja ett annat hotell än Cikada om ni får chansen. Om inte annat så kommer Masse säkerligen kunna avskräcka er med en bild på poolen. EDIT: Jag lägger in en själv också.
Vi slängde in väskorna, gick till nummerlappsutdelningen, tog en promenad på stan och till sist det som jag sett fram emot sedan 05:55 den morgonen - hem för att sova lite middag. Och så klart - Masse tvärdäckade, jag låg och snurrade. Somnade till sist - och vaknade med sprängande huvudvärk. Men vi knallade iväg till pastabuffeten, som inte heller den kanske var det allra bästa jag sett, men pasta är ju pasta. Till slut lyckades jag få tag på två ipren, och det skulle visa sig vara min räddning. En på kvällen och en på morgonen.
Vi gick tillbaka till hotellet i alla fall, och började prova kläder, fundera över strategier kring klädval, glasögonval och allt annat högt och lågt. Jag fastnade till slut för långa tights, compressionstrumpor, kortärmat över långärmat och till sist racingred-glasen, mössa och vantar. Samtliga valen alldeles utmärkta skulle det visa sig. Efter en viss ambivalens valde jag också vätskebältet med flaska före perfektabältet - främst för att få med mig alla geléer och grejer. EDIT: Masse var bussig och la in en bild på mig i sin blogg, så jag återgäldar vänligheten:
Efter ett varmt bad började jag faktiskt känna mig alldeles utmärkt frisk och vi låg och småfnittrade som ett par fjortonåringar på kollo innan vi tog vårt förnuft till fånga och somnade vid halvtiosnåret. EDIT: och en bild på mig - så att det blir rättvist. Första bilden med nya glasögonen. Visst ser jag konstnärlig ut ;)
Alarmet stod sedan på 06:00. Och jag är fortfarande stolt över att jag kom ihåg att ta bort automatiska sommartidsinställningen, eftersom jag hade kvar klockan på svensk tid. Vi vaknade alltså när vi skulle och kunde i lugn och ro äta frukost, vila trekvart till efter det, byta om och bege oss till starten. En start som vi gjorde i första ledet - två meter från startlinjen. Eller som jag konstaterade: "vi låg riktigt bra till i början - men sedan gick startskottet".
Loppet skriver jag inget om här - förutom att jag skänker en tanke till Malin - som förbarmade sig över min sorgliga skepnad efter 30 km och vinkade upp mig för att låta mig komma i vindskugga bakom henne. Fler sådana människor i världen och mycket kommer att lösa sig! Tack igen Malin.
Efter målgång knallade vi tillbaka till hotellet för en snabb dusch och sedan ombord på båten till vår väntande värmande bastu. En timmes tvagande stod på schemat innan vi gick upp till buffeten, som bättre motsvarade förväntningarna denna gång. Sedan slog vi ihjäl tiden med att mest sitta och snacka i en vilstol - främst med stönanden och stånkanden över tunga ben. Väl framme väntade hela min familj med bilen (eller, vi väntade i 40 minuter på dem) för att ta oss hem, Masse till sig och vi till oss. En lång resa var till ände - och trötta med stolta är väl en bra sammanfattning. Och eftersom vi redan började filosofera om var nästa års höstresa ska gå så hade vi uppenbarligen trevligt. Allt annat hade i och för sig förvånat mig!
Jag har säkert glömt hälften, men det här blev långt nog. Masse fyller säkert i det som saknas. Jag tror att vi kommit fram till att vi nog är ganska bra vänner, trots att vi inte känt varandra så vansinnigt länge. Men sedan när mättes djupet i en vänskap på tiden man känt varandra? Så till min vän Masse, I salute you!
Om ni undrar över 91:an och 46:an så råkade det bli våra startnummer. Det är ganska ironiskt att Masse får 91, då han heter Karlsson. Att Löken i normala fall heter 47:an struntar vi i just nu.
träningPosted by Niklas Monday, October 29 2007 09:48:29Varför höll det då inte hela vägen?
Jag tror att det handlar om följande:
1. Främsta och absolut största anledningen: För lite träning. Jag har haft i snitt 15 mil per månad i juli-oktober. Detta är då inkluderat halvmaran, lidingöloppet och åland. Tar man bort dem så är vi nere på lite drygt tre mil per vecka, och det är för lite. Sedan är det inte lathet, utan skador och sjukdom som hindrat mig, men det är ändå den största anledningen. Den träning jag gjort har skett i bra fart - men det har helt enkelt inte varit tillräckligt många mil. Avsaknaden av styrketräning är också en stor anledning. Det är benen som tar slut, inte konditionen. Det blev ju ytterst påtagligt på Lidingöloppet, och det märktes även på Åland.
2. Sjukdom. Jag blev tillräckligt frisk för att springa först på kvällen innan maran. Och morgonen var inte helt angenäm den heller. Tjock i halsen, snorig och seg i bihålorna, hosta och rätt kraftlös. Sedan kan säkert en del av det hänföras till en kombination av hypokondri och glykogenladdning.
3. Motvind. Det är lättare att springa i medvind. Och om man får 10 m/s i ansiktet efter 2 mil så är det mycket begärt att kunna springa lika fort när man inte längre har vinden i ryggen. Och försöker man ändå så riskerar man att använda väldigt mycket kraft...
Men som sagt. Träningen är säkert 80-90% av orsaken. Därför blir vilan nu oerhört viktig, så att jag slipper ha längre uppehåll under Stockholmsträningen. Får jag bara träna på så ska det gå att attackera 3:30 då. Men då gäller det att skippa skador och sjukdomar.
träningPosted by Niklas Monday, October 29 2007 09:27:09Känslan kvarstår onekligen. Jag är helt otroligt nöjd just nu. De stora anledningarna är:
1. Jag kunde springa - trots att jag nog, handen på hjärtat, inte var helt frisk.
2. Jag klarade av att hålla ett tempo under 5:00 i snitt fram till ungefär 30 km.
3. Jag klarade av att känna att jag troligen var på väg rakt in i väggen, och började gå en stund.
4. Och inte minst: Jag grejade att börja springa igen! Vilket sannerligen inte är självklart i det läget...
Det är rätt kul att kolla på kilometermarkeringarna. Första 30 låg mellan 4:46 och 5:14. Sedan kom två kilometrar med 5:30 ungefär. Och det var där det började bli riktigt tungt med uppför och motvind. Sedan kom lite nerför igen och 5:06. Men där tog jag helt slut. Yrsel, ont överallt, och fruktansvärt långt kvar! Så jag tog beslutet att gå litegrann. Så 6:52 följdes av 7:10. Sedan började jag i alla fall jogga delar av tiden igen - så det blev i alla fall mellan 5:32 och 6:09 från dess och in.
Tittar man på tempot för femkilometrarna respektive milarna så så det ut så här: (parantesen är de sista 2195 metrarna)
4:55 5:03 4:53 5:02 5:05 5:12 6:02 5:49 (5:35) för femmorna
4:59 4:57 5:09 5:55 (5:35) för milarna
Totalt hade banan någonstans mellan 360 (ST2) och 473 (MB) - så det är ju inte direkt platt. Intressant är också att den lilla toppen mitt på sträckan enligt MB inte alls är ca 35 meter, vilket Ålänningarna påstår, utan nästan 50 meter enligt både ST2 och MB. Och det är faktiskt en rätt rejäl stigning! Två gånger dessutom - efter ca 10 och ca 32 km. Hörde jag Västerbron från någon? Jämförelsen är ju inte helt uppåt väggarna...
På det stora hela mår jag alldeles utmärkt idag. Riktigt stela muskler, men inga allvarliga skador. Det är bara gluteusmuskeln som förstås gör lite ont, men den störde mig inte så mycket igår. Till skillnad från andra så faller inte mina fötter i småbitar utan ser ut som innan loppet.
Men varför kroknar jag efter 32 km? Svaret kommer förhoppningsvis i nästa analys. Dessutom är jag ju skyldig er en reseberättelse - som inte innehåller 7000 statistikvärden...
träningPosted by Niklas Sunday, October 28 2007 17:19:40Det kommer en längre rapport - men tiden kan jag ju bjuda på... Masse får ni lägga på en kvart - men under fyra timmar med marginal.
Jag står på båten hem och har slängt i en tia i myntautomaten - av vilken det kvarstår 3 minuter lite drygt...
Loppet kan sammanfattas med medvind ut - motvind hem. 10-12 m/s. Och det var inte platt. Icke-picke. 1:45 första halvan - promenadinslag mellan 34 och 37 km ungefär, Men jag kom igång igen och kunde springa sista halvmilen obrutet.
Men det är rätt långt, det där marathon. Och i motvind och uppförsbacke blir det rätt tungt.
Knappt två timmar kvar innan vi är iland igen.
träningPosted by Niklas Friday, October 26 2007 22:56:14Jag är redo. Nu blir det som det blir. Kul blir det i alla fall!
Vi ses efter helgen - för nu behöver jag sova mig snygg...
träningPosted by Niklas Friday, October 26 2007 15:20:46Jag missade ju att jag mitt i halsontet var på hälsokontroll också. Inte kopplat till min hypokondriska halsåkomma, utan bara för att man gör så på jobbet.
Jag vet en annan kille som fick lite löpartips på sin hälsokontroll härförleden, men det slapp jag. Han slapp dock inte ett snipigt SMS från mig 30 sekunder efter att jag var klar ;) Det blev inte heller några kommentarer om mina 84,6 kg som vågen landade på - trots ett BMI på 26,4.
Istället fick jag hoppa upp på träningscykeln, trots våldsamma protester om att jag är löpare och av princip inte cyklar. Risken att jag förstör redskapet är uppenbar. Nåväl - upp blev det. Man tas inte hur lätt som helst med sjuksyrror...
Efter fem minuters cykling med ökande belastning men moderat kadens (65-70) tog hon sedan pulsen med kommentaren "oj, du har visst tränat en del". 106 fick hon den till. Jag vet inte vad hon är van vid - men kommentaren är ju onekligen roligare, och betydligt rättvisare, än stackars masses löpartipsdebacle.
Byt hälsocentral Masse!
